Fåfänga ord och triviala handlingar

Jag skulle ljuga om jag sa att kriget har ödelagt mina vanor. Precis som det är frestande att säga att allt förändrades över en natt, när en skygg konstforskare förvandlades till en modig krigsjournalist. Fast dessförinnan var det pappas astma eller mormors demens eller min morbrors allt sämre syn eller för den delen en kackerlacka som slank in genom en ventilationsspringa. Men om man verkligen vill komma till klarhet med allt som har hänt, så får man faktiskt börja från början.

När man är född i en familj vars släktingar har suttit i koncentrationsläger får det ofrånkomligen vissa efterverkningar. På något sätt bestämmer de ens framtid redan från spädbarnsåldern, hela vägen till speciella sorters ryckningar, utfyllnadsord och kroniska sjukdomar som man drar på sig. Sett i backspegeln var hela min blygsamma historia av självförverkligande, där jag har kommit fram till vissa slutsatser (och gjort mig av med de andra), djupt förutsägbar. Kunde jag ha förstått det i förväg?

Min egen relation till skrivandet började med tonåringens flykt från en alldaglig omgivning. Ukrainas frodiga vardaglighet, som kanske har svalt fler upplopp, omvälvningar, fria fall och stympningar än vad som skulle ha rymts i något annat europeiskt land de senaste trettio åren, var (på sätt och vis) djupt poetisk. Ändå såg jag den som ett trist, andefattigt normaltillstånd som inte var mycket att skryta med, än mindre att ifrågasätta. Att skriva artiklar och andra texter blev ett enkelt sätt att byta till en scenografi som var mer laddad med innebörd, till exempel den dionysiska världen, Tusen och en natt eller Shakespeares Globe Theatre – kort sagt saker jag aldrig har sett och platser där jag aldrig har varit. Av just detta uttryckliga men illa underbyggda skäl kändes det som om inget annat spelade någon roll, som om dessa saker och platser övertrumfade alla utrensningar, fängslanden och fientligheter som närbilderna av min familj var översållade med.

Det var antagligen min fars obegripliga mumlande som gjorde mig så fåordig, inte omvänt. Han var en sjuttiotreårig Sovjetingenjör som var förtjust i fysik och matematik och gärna ville tro att all kunskap värd namnet kunde belysas med siffror och tabeller, men med tiden blev han märkligt ovetande i fråga om sin egen hälsa. När Sovjetunionen föll samman blev han inbjuden att flytta till USA, men han stannade kvar på sin kammare i en gammal fabrik utan uppvärmning och virade in sin dator i sin gamla jacka ända tills alla fabrikens processer slutade fungera. Han brukade ofta beskriva det här beslutet som ”rättskaffens” och ”rakryggat” (var det inte exakt så jag motiverade att jag stannade i Ukraina?), samtidigt som det valet antagligen var det direkta skälet till att han så småningom fick svår astma. De starka mediciner som man måste ta i sådana lägen leder på lång sikt till njursjukdomar som kan
bidra till att grumla ens medvetande. Det var i just det tillståndet som jag, en otrygg författare,
hittade honom i en säng för några år sedan.

Samtidigt som han fick klä skott för sina dåliga vanor – inte lika rättskaffens som de kunde verka – höll min mormor så sakteliga på att dö. Vi lyckades få ut henne ur Nikopol – en ukrainsk stad som ofta utsätts för beskjutning – nästan två år före kriget, och när hon blev tvångsförflyttad från sina deprimerande och ändå så kära rutiner hasade hon runt i rummen och kunde inte minnas vad vi hette, men berättade gång på gång med inlevelse om en jättestor insekt som kröp i hennes mammas ansikte när hon dog i en järnvägsvagn på väg till nazisternas Tyskland. Jag hade hört den historien minst en gång om året, när jag varje sommar blev skickad till mormors stuga, men det var inte förrän jag blev vuxen som den verkliga innebörden öppnade sig för mig. Delvis berodde det på att barn har en förmåga att betrakta alla kusliga sagor som kvällsunderhållning, delvis på att den gärna blandades med alla rövarhistorier som hon jämt berättade, till exempel en som handlade om hur hon själv som ung kurvig skönhet hällde kallt vatten från en balkong på sina olycksaliga beundrare.

Naturligtvis gifte hon sig så småningom med en av dessa beundrare, eftersom hennes släkt dog under andra världskriget och hon behövde mat på bordet. Ur denna sorgliga allians kom min morbror, som hon aldrig älskade, trots att han var det enda barnet som aldrig lämnade hemmet. När han var fem år fick han polio och blev felbehandlad, vilket gjorde att han haltade och hade nedsatt syn, och han fick jämt och ständigt skäll för nästan allt av sin mamma, som helst hade velat att han inte var så lik hennes make. Därför blev han dyster, lyckades aldrig få en flickvän och höll ihop med min mormor på ett rätt freudianskt vis. Han följde också med till vår familjs lilla bo, till min mamma (som hade turen att bli älskad och få en utbildning), eftersom han i grund och botten var en hjälplös förlängning av min mormor och inte hade någon att klamra sig fast vid.
–

En människas ungdomstid kan sluta på en mängd olika sätt, och på det här sättet slutade min. Omständigheter som jag såg som banala, oviktiga och inbillade slog in dörren till mitt Sovjetaktiga rum och skapade den ordning som skulle råda när jag var lite över tjugo, nämligen denna: att det sista jag tänkte på var att hålla på med något kulturellt.

När medicinska provsvar blir ens huvudsakliga litteratur upptäcker man mängder av fakta som man aldrig fick stifta bekantskap med i symbolernas värld. Man lär sig snabbt att avföringen som man tvättar bort från sin förälders anklar inte har något konstnärligt innehåll som kan vara likvärdigt med litteratur, än mindre går det att försöka blotta scenens dolda betydelse, eftersom själva handlingen redan har överträffat alla estetiska upplevelser man kan få. Bristen på ny kunskap, både praktisk och känslomässig, är så enorm att man börjar betrakta kultur som ett bihang, en krycka som man tar till om man inte lever ett fullödigt liv. Antagandet att kultur uttrycker något är trots allt en befängd tanke. ”Hur ska vi prata om kriget?” frågade sig ukrainska teatermänniskor. Jag vet inte – kanske borde vi inte prata alls. Alla ord som vi förr eller senare producerar när vi förtvivlat försöker fånga sammanbrottet,
explosionen i våra huvuden, håller kanske på att samlas på hög någonstans och bildar ett onödigt lager som inte har något med ämnet att göra.
–

Så det var antagligen min pappas sjukdom eller mormors demens eller en kackerlacka som smet in i lägenheten en av de där somrarna när det inte stod rätt till som hindrade mig från att bli en hängiven kulturarbetare. När en ny värld som var sprängfull av blod, krig, kött, död dök upp så farligt nära tystnade jag, och jag skämdes och kände mig förlägen, bitter och nostalgisk inför alla former av skrivande som inte hade det uttalade syftet att vara till hjälp.

När kriget kom övergick jag med lättnad till journalistik. Som reporter besökte jag de första städerna och byarna som befriades från ockupationen, och jag blev äntligen av med den pinsamma belägenheten att framstå som en feg tänkare, en verklighetsfrånvänd akademiker – den sista personen som skulle bli räddad vid ett skeppsbrott. Viljan att stå upp för den skymfade rättvisan fanns där, liksom känslan av att det rent fysiskt brådskade, men det var mitt försök att rädda mig själv från att vara avskyvärt onyttig, att förhålla mig oförlåtligt passiv, att förvandlas till en ohygglig vit museichef i filmen The Square, som illa förklätt gav sig till känna. Tack gode Gud, brukade jag säga för mig själv, att jag inte gör motstånd mot en invasion med en liten diktbok i händerna – vilken ömklig anblick det skulle ha varit.

Och det är bara i några få rämnor i en ny, militariserad vardag som sådant som litterärt skrivande och en sorts passion som hänger samman med det har börjat sippra in. Det kunde vara en kort glimt av ett pittoreskt landskap på en medfaren reklamtavla som jag råkade gå förbi, en rätt ordinär soluppgång eller solnedgång i mitt dystra kvarter, något jag aldrig har varit känslig för, eller en fras som stack ut i min bokhylla och aldrig tidigare har känts lika gripande. Det blev ännu starkare när vi hade överlevt ett antal attacker i mars medan vi tittade på Wong Kar Wais Chungking Express, hur desperat som det än låter, och filmen var fortfarande lika överväldigande och fick mig att drömma att jag snirklade mig fram mellan de citrongula rummen, nattöppna hak och billiga, kitschiga hotell som kändes som ett avlägset
himmelrike.

Det går trots allt inte att överskatta hur mycket det betyder när en smutsfläck på väggen plötsligt ser ut som ett vackert moln medan man lyssnar på bombnedslag i fjärran. Visserligen är jag en ivrig motståndare mot all form av verklighetsflykt (och mot kulturen som dess högsta form), men under de dagarna blev jag smygförälskad i att drömma och skriva för första gången sedan jag var barn. Jag var besatt av tanken på att hjälpa till, komma till nytta, ha något som obestridligen rättfärdigade min egen existens; jag kunde inte se någon mening med att tänka ut texter, än mindre låtsas att de betydde något, eftersom de inte kunde läka kroppar eller få ljuset att återvända. Men samtidigt blev jag huvudlöst lockad av tanken på att ta ännu ett steg in i någon sorts dimension som inte var trivial och verklig. Jag drömde om att stå mitt på gatan i en outforskad stad, som Seoul eller Tampa, om nattens ljus i Sydkorea på nittiotalet och om nationalparken i Singapore. Det jag lade på minnet och mindes mest av de där allra
första krigsveckorna var anmärkningsvärt nog filmbilder av koreanska cyklister, en del av mina livliga förmiddagsdrömmar, saker jag överhuvudtaget inte såg och städer jag inte besökte. Hur mycket jag än föraktade grubblerier blev det på något sätt det enda jag njöt av på djupet, det enda som hjälpte mig att passa in i min egen kropp.

”Vem har privilegiet att slippa veta?” snurrar i mitt huvud medan jag skriver den här essän. Och som följdfråga: Vem har privilegiet att hålla fast vid ett annat, mindre traumatiskt och mer lockande tema? Vem har rätt att skaka av sig de senaste alarmerande nyheterna och breda ut sig om Gilles Deleuze, renässanskonst, forna tiders gatuförsäljare, de våldsamt höga priserna på Manhattandrinkar, semiotikens prekära tillstånd, alltsammans med panelsamtalets trygga inramning som ett värn mellan sig själv och det ”kontroversiella ämnet”? Är jag tillräckligt avundsjuk på dem för att ens kunna äcklas av dem?

Trots att glappet mellan verkligt och fåfängt kanske är en aning påhittat (det är för övrigt aldrig helt och hållet det ena eller det andra), upptar idén om skrivande som en huvudsyssla som präglar hela livet inte längre mina tankar. Visst kan man väl uppriktigt kalla ord för ”ett betydelsefullt bidrag”, ända tills luftvärnsmissiler, apotekskvitton, otäcka insekter eller något annat börjar forma ens framtid mycket mer än alla böcker man har läst.

Och ändå är det på något sätt paradoxalt bittert att även om jag känner en så genuin motvilja mot ord föredrar jag dem framför andra sätt att bidra. Kan de verkligen ha ett värde? Varför vill jag fortfarande rättfärdiga deras existens? Och finns det överhuvudtaget något sätt att rättfärdiga grubblerier och drömmerier? Tja, till och med en morsekod som är avsedd att förmedla ett visst budskap kan betraktas som en dikt, skulle smarta forskare säga. Och jag skulle antagligen inte säga emot utan istället välja att ta det precis som det är.